Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(Om Tanumshede)

D. 18. juni

"Förmiddagen bevistade jag gudstjänsten i Tanum.

Gravstenar hade de här inga, men i det stället hade bönderna slagit ihop några bräder till skapnad som hos stående figur, vilka voro lagde på gravarna. Ovanpå dem stod skrivet om den, vilken därunder låg begraven, var man eller kvinna, vad dess namn varit, i vad månad och dag samt av vad sjukdom den dött, önskades densamma en glädjefull uppståndelse, nämndes dess ålder samt årtalet då den dött. Skriften härpå var på svenska med latinska bokstäver. På sidorna under dem runt omkring voro lagde stenar, antingen lösa eller ordenteligen murade, varpå dessa istället för gravstenar brukade bräder vilade.

Torv brukade folket här till sitt bränsle, emedan de på denna skoglösa orten icke hade något annat att tillgå. Om sommaren, så snart de sluta sitt vårutsäde, gräva de upp denna torven ur morasig jord, varom närmare framdeles.

Timmer nödgas de här i socknen allt köpa av andra.

Gräsmasken hade, som överallt här på orten berättades, gjort denna vår en obotelig skada på ängarna. Förra året har den icke varit på denne kanten utan längre i söder, men detta år hade han uti otrolig myckenhet ätit upp grödan på ängsmarken. Ingen bot visste de här på orten boende emot honom; de mente att han om vintern gömde sig ned i jorden, andre trodde, att han kommit ned från skyn, tagandes till skäl att de sett honom ligga på snön förleden vår. De berättade att kråkor och kajor alldeles hackat upp ängen, där gräsmarken varit samt ätit upp dess puppa eller Chrysalis, som fanns ned vid tuvrötterna, vilken puppa de dock trodde vara och kallade ett annat slags mask, vilken såg ut som svarvade klot.
Råg så de här på orten icke mycket, emedan den ofta skall slå fel, och höstarna dessutom ej alltid skola vara bekväma därtill, i vilka händelser de sade sig taga stor skada, om de utsått en myckenhet därav.

Fisk sade de sig i fordom tid fått i långt större ymnighet än nu, så att ymnigheten ganska mycket avtagit, orsaken därtill visste ingen berätta.

Näringsmedlet uti de socknar som icke ligga vid sjön berättades endast och allenast vara åker och äng, så att när desamma 2 ä 3 år slå felt är bonden ruinerad.

Erica (Linn. Fl. Suec. 310) ex rubro nigricans sco paria C. B., fanns här ymnigt uti myrarna.
Efter middagen reste jag från Hede till Skälleröd och sedan till Vik."

_ _ _

D. 31. juli

"Om morgonen reste jag till prästgården uti Tanum, varest jag hela denne dagen blev av herr prosten mag. Oedman med all hövlighet undfägnad. Av denne vittra mannen inhämtade jag en stor upplysning uti varjehanda, mig tillförene alldeles obekant, angående Bohuslän, vilket allt han med mycken flit och möda uti flere år samlat, men som han nu nyligen genom trycket givit ut sin lärda och av mångom länge efterlängtade Bahus-Läns Beskrivning, varuti allt detta med mycket mera omständeligen är infört, så har jag funnit onödigt att här upprepa detsamma.

Källa berättade prosten skola finnas vid dess saltpanna av den synnerligen egenskapen, att då någon dricker av vattnet färskt och nyligen taget ur källan, skall det vara helt sött och välsmakeligt, men då det får stå till andra dagen i glas eller annat käril, skall det bliva salt som havsvattnet, vilken vattnets egenskap man skall fått veta av en händelse; ty en karl som hade uppsyn över saltkokandet, drack efter vanligheten av vattnet, som då hade råkat att stå över natten och kände en så salt smak. Han berättade det för prosten, som sedan med flit flere resor skall försökt detsamma och funnit sanningen därav.

Sagor om troll sade herr prosten den enfaldiga hopen här i länet i forne dagar mycket hava haft, varav ännu en släng hos en del skall sitta kvar, som dock tillika med annan vidskepelse genom prästerskapets flit mer och mer rotas ut och folket bringas till sundare tankar därom. Ibland andre sådane sägner dem gemene man ännu roar sig med, berättade herr prosten även denne: På ett ställe söder i Bohuslän skall hava hänt, att en bonde gjorde bröllop åt sin dotter, och då borden voro dukade och maten uppburen och gästerna ännu stodo och talte vid varandra, visste de intet av förrän all maten på bordet var uppäten. Då bonden kom in och fick se detta sade han: nä, nu har hin håle varit och ätit upp all maten, välsignen er mat och gån till bords; lät därpå bära in annan mat, då de satte sig att äta, men ehuru de åto, så gick dock mera mat till än de förtärde. Nu stod en gammal ryttare vid dörren, som kunde mer än andra. Han hörde huru det smackade vid bordet liksom grisar hade ätit där, varföre han steg till häst och red till ett berg litet därifrån. Då han kom dit, klappade han på berget, varpå det öppnades. Då sade ryttaren till den uti berget bodde: Låna mig din myssa, du skall få min igen. Bergsgubben svarade: Du kan änteligen få den, men du skall lova mig att du skall skaffa den tillbaka innan solen går ned. Ryttaren lovade så, och därmed bytte de myssor. Strax red ryttaren hem till gästabudsgården med bergsgubbens myssa på sig, och då han kom in uti bröllopssalen, fick han se att emellan var bröllopsgäst stodo 2ne troll, som icke annat gjorde än togo med bägge händerne maten utur faten och åto den upp. Ryttaren tog då en piska och slog dem hårt på händerna, så att de ej mera nosade att sticka handen åt fatet, körde därpå ut dem huvudstupa ur bröllopssalen. Därpå tog han bergsgubbens myssa av sig och lade henne att gömmas, och då blevo gästerna först ryttaren varse, som icke sett honom så länge han hade myssan på sig. Sedan sade han: Härtills har fanen ätit med eder, men sätten nu fram maten, så vill jag äta med eder. De gjorde så, och då fingo de äta i frid och blev mat över. Då ryttaren ätit och det led mot afton, satte han sig på hästen, red till berget, och som han kom till det stället där han fick myssan kastade han henne dit och begav sig tillbaka så fort som hästen orkade. Han hade knappt vänt om förrän trollen kommo hopetals efter honom löpandes, så att då han red över en bro, fingo de litet i hästsvansen och ville rycka honom i ån, men hästen var så flink, att han slapp och trollen foro tillbaka. Sådan är historien."