Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(Om Kville)

D. 18. augusti

"Om morgonen reste jag upp till Kville kyrkoherdegård, som var belägen vid pass en halv mil från Fjällbacka. Vägen var villsam, elak samt skiftesvis stenig, sumpig, backig. Berg, backar, dalar och allt över hela Kville socken var skallot och skoglöst, beväxt allestäds med ljung.

Gärdesgårdarna, ingen undantagen, voro alla av sten, gemenligen 4 á 5 kvarter höga, sällan högre. De voro så här som på alla andra ställen i den norra delen av detta länet uppreste på det sätt, att den ena stenen var staplad uppå den andra; stengärdesgårdens bredd var ej mera än den stenens bredd och längd som var lagd i densamma, mestendels en halv aln, ibland mer, ibland ock mindre. Jag kunde ej nogsamt förundra mig, huru boskapen icke gingo in uti hägnaderna över och igenom desse gärdesgårdar, emedan denne stenmuren ej var starkare än att jag kunnat tämmeligen lätt sparkat den omkull nästan var jag velat. Jag föll då på den tankan, att boskapen och hästar här icke lärt sig den ovanan, som de kunna på andra orter, jag menar, att försöka gärdesgårdars styrka, vilket ock bönderna sedan på min tilfrågan besannade vara sant, säjandes att kreaturen från första början bliva vane att ej springa in uti hägnader, men lade till, att där de en gång fått den ovanan att bryta sig in genom desse gärdesgårdar uti åkrarna, stå de sällan mera på annat sätt att bota än att anten en gosse eller flicka skall gå vall med dem eller ock att man slaktar eller försäljer en sa ostyrig boskap.

Vad vanan uti detta mål kan uträtta, hade jag ett klart bevis uti Ryssland, ty omkring Moskva och ned åt Ukrainska sidan såg man icke det ringaste tecken till gärdesgård eller hägnad på deras ganska stora och vidlöftiga åkrar, men detta oaktat gick likväl hästar och annan boskap på trädesgården bredvid den sådda säden, ofta utan det minsta vallhjon, men sällan eller aldrig märktes att de rört de där bredvid i säde liggande åkrar. Jag frågade av åtskilliga, vi hästarna och den andra boskapen där i landet ej, då dem en sådan frihet är lämnad, besöka sädesåkrarna samt trampa ned och äta upp säden. Mig gavs intet annat svar än det de från första början och ungdomen vid vallandet äro vande att aldrig gå på de sådda ställen. Vilket allt med annat skall nogare beskrivas, om jag en gång framdeles kommer att giva ut min ryska resa och vad jag på den dageligen anmärkt.

Svin såg jag mest allestäds, där jag reste vara tjudrade på de gröna och gräsfulla ställen vid gårdarna uti åkern. Svinet hade ett brett läderband om halsen, däri satt en järnlänk, och i densamma var repet eller tåget bundet, som med andra ändan var fäst vid en påle. Somligstäds voro 2 små grisar tjudrade vid varandra i bredd och hade ett sådant läderband om halsen, som sedan medelst ett band var fäst i en liten käppända, den ena grisens band i den ena ändan av käppen och den andras i den andra ändan. Mitt på käppen var sedan fastbundet det långa tåget som med andra ändan var fäst vid en påle, så att desse små grisar lupo som 2ne vagnshästar i bredd.

Litet före middagen kom jag fram till kyrkoherdegården, där jag med all hövlighet blev undfägnad av kyrkoherden herr Mag. Ekman.

Havsmänniska hade jag allestädes vid hela skärgården hört talas mycket om, den man för någon tid skall hava fått vid Fjällbacka här i Kville socken. Jag frågade fördenskull av kyrkoherden huru saken härmed hade sig. Han tillika med sin fru gåvo till svars, att de ofta talt med den gamla gubben, som sagt sig hava fått en sådan havsmänniska, vilken gubbe varit en fiskare, bott på Fjällbacka, varit from och enfaldig och, sedan han kommit till en vacker ålder, dött för 12 år sedan. Gubbens berättelse, den de ofta hört honom förtälja, har lytt så: Då han en gång haft ut sina krokar och kom att vittja dem, skall han märkt att det drog på kroken; då han drog upp, kände han att det var mycket tungt, mente fördenskull, att någon stor fisk kommit på densamma. Då han fick kroken ur vattnet, skall han blivit gruveligen förskräckt, ty han blev varse, att på densamma satt en fisk, vilken till midjan såg ut som ett litet barn av 3 å 4 års ålder, med krusiga och hårda hår på huvudet, men nedre delen av kroppen skall nog liknat en fisk. Kroken hade gått igenom läppen på detta havsmonstrum, som nu lät och grät som ett barn. Gubben visste icke vad han skulle göra, omsider drog han det upp, vilket då grinade tämmeligen illa och smågrät. Han tog sa varsamt ut kroken som han kunde och satte denna underliga fisken bak i båten, varest den satt och runkade sig fram och tillbaka, grät som ett barn och lät alltför illa. Mannen besinnade hos sig själv att han hört säjas, att det gärna plär komma elakt väder när sådana synas. Därföre tog han varsamt i detta havsdjur och sade: Gör du intet mig eller mina något ont, jag vill ej heller göra dig någon skada. Släppte så sakta det i sjön, då gubben skolat tyckt likasom en svart hand stuckit upp ur vattnet och tagit mitt om denna havsmänniska. Därefter har gubben skyndsamt satt upp seglen, seglat till lands, och då han som nogast hunnit till stranden, har en så hiskelig storm uppvuxit, att han knappt sett dess like. Åtskillige andre här på orten som sade sig talt med denne gubben, berättade denna historia nästan med samma omständigheter. Dylika berättelser finner man här och där uti resebeskrivningar och andra böcker: Cambden uti sin Britannia p. 288 har en historia om en havsman, den fiskare skolat fått uti sina nät vid Oxford uti England år 1187, vilken alldeles skolat liknat en människa, haft långa hår, stort skägg, varit mycket luden om kroppen men sedan skolat stulit sig hemligen undan och lupit i havet. Briot uti sin Histoire des Sin gularitez naturelles d´An gleterre etc. p. 176 lägger detta till, att man skolat haft honom 6 månader i förvar på ett slott, innan han kom bort. Likaledes talas hos Cambden uti ovannämnda bok p. 502 om en annan havsmänniska, den fiskare ävenledes fått i sina nät uti Yorkshire år 1533, vilken de fött några dagar med rå fisk, men så snart den fått rådrum, hemligen praktiserat sig till havet. Uti Recoeuil des Memoires et Con ferences sur les artset les sciences för år 1672 p. 102 seq. införes en vidlyftig berättelse om en havsman, som sex personer på en gång skolat sett vid en klippa utanför Martinique d. 23 maj 1671, vilken havsman ganska länge stått halv parten ovanför vattnet litet från dem och likasom undrat på desamma. En vacker figur ser man i nyssnämnde bok på detta havsmonstrum. Att förbigå åtskilliga andra historier härom. Jag är härvid av samma mening som vår makalösa ichtyologus Artedi uti sina Gener. Pisc. p. 81, varest han, sedan han efter andras berättelser beskrivit siren, sålunda slutar: det vore önskeligt att någon rätt ichtyologus (eller historicus naturalis) hade tillfälle att examinera och beskriva detta djur, om det är en fabel eller en rätt fisk. Om de ting som man själv ej sett, är rådligare att intet fälla sitt omdöme än dristigt sluta något visst.

En långa, Gadus dorso dipterygio, ore cirrato, maxilla longiore. Arted. Gen. 22 sade kyrkoherden sig bekommit för några år, uti vilken då den blivit uppskuren, man funnit ett synnerligt djur, det kyrkoherden sålunda beskrev: Till färgen var det ljusgrått, hade en kropp som var avlång, stor som en riksdaler, från densamma gingo ut på alla sidor som långa halsar, till antalet sju stycken. På ändarne av desse halsar sutto som trinda huvuden, halsarna voro mer än ett halvkvarter långa, djuret var ej ludet utan skrovligt.

Maskar berättades hava varit i gruvelig myckenhet på ängarna här i socknen detta år, men på södra sidan om Uddevalla skola de så gott som intet vetat av dem på samma tid. Kyrkoherdens dräng har gått ut att vända en väv som låg på bleket, då han skall blivit varse, att det låg som smala maskar därpå, han skakade dem bort och skall märkt, att andra föllo dit istället. När han såg efter skall han fått se, att de hava kommit utur skyn. Sådan var drängens berättelse. Månge av bönderna hava ock sagt, att de skolat sett dem komma utur skyn med hagel och falla på hattarna. Märkvärdigt sades vara att man aldrig funnit dem på utmarken utan endast på ängar, där likväl varit ett och samma grässlag på utmarken och ängarna. Man har sett dem gå längs efter åkerrenarna men ganska sällan rört kornbrodden. Synnerligt hölls det ock före att vara, att man på en gårds ägor funnit dem i myckenhet, sedan kunde en gård vara emellan, varest inga voro, och åter på den gården som följde kunde träffas en stor ymnoghet. Somlige bönder hava ment, det de kommit upp utur jorden: då desse maskar hade varit en tid på ängarna och torkan tog till, sades de hoptals hava krupit till bäckar och dränkt sig. På dem som än voro övrige, har fallit ett kallt regn som dem dödat. Förledet år har man sett maskar här och där, men detta år sades de hava varit förskräckeligen mycket. Jag frågade om icke gamla bönder veta berätta, att här varit sådana maskar tillförene. Det svarades, att de säga sig aldrig förr än förlidet år hava vetat av sådana. Men i övrigt berättade kyrkoherden, att den tid han studerade i Uppsala, som skett från 1705 till 1713, skall på Kungsängen utanför Uppsala ett år varit gruveligen mycket av sådana maskar, och har man, att förekomma deras vidare omkringgående, uppkastat på Kungsängen som små diken vari de fallit.

Flugor, små, svarta och träffeligen kvicka berättades hava kommit uti stor myckenhet någon tid efter, sedan maskarna gått sina färde bort. Desse hava satt sig på säden och ätit något, dock ej mycket, av bladen. Då nu desse små kräken hava satt folket i fruktan, har Herren skickat ett regn som slagit ned och fördärvat dem.

Vidskepelser skola ännu hänga vid en del: Om Marci dag, som är d. 25 april, skola somlige ej velat arbeta någonting åt sig själva, emedan de skola mena, att det då skulle komma mask eller maskar på deras ängar, enkannerligen skola de icke röra i jorden den dagen. Den 15de maj eller Sophiæ dag skola de kalla halvårs dag och sades, att de hållit densamma helig från urminnes tider på det sätt att de intet velat så åt sig själva på den dagen.

Torv sade kyrkoherden icke finnas här i socknen bättre än att man endast kan taga ett spadtag djupt, men omkring Göteborg berättade han sig hava sett, att de kunnat gräva efter torv till en karls djuplek i jorden; han lade till att han på några ställen blivit varse, det de gå och trampa den svarta myrjorden, att den bliver som ett ler, densamma ösa de sedan upp på ett slätt ställe och låta henne ligga där tills vattnet rinner av och hon begynt stadga sig, varpå de med spadar skära henne i fyrkantig form och skapnad som stora tegelstenar, bära dem sedan på berg och hällar att torkas, vilket sedan skall bliva ett mycket skönt bränsle.

Skog berättades hava varit i forna dagar över hela Kville socken mycket stor, vilket slöts såväl därav, att man finner i gamla domar, som äro hållne för något mer än lOOde år, att i dem nämnes och tales om stora skogar på de platser som nu stå helt skallota och släta, som ock därav, att man ännu uti mossar och myrar skall gräva upp rötter av stora träd. Desse skogar sades i forna dagar blivit mycket ruinerade av skottar, som haft här sitt sillfänge och vid återresan alltid skola fört sina fartyg lastade med ved.

Gödseln pläga de meste har på orten föra ut om hösten, stjälpa den lasstals på åkern och låta den sedan ligga outbredd till våren. Andre höllo före, att det vore bättre föra den ut om våren, och då strax utbreda och köra ned henne, emedan de sade sig då fått mera säd därefter. Man märker att här på orten brukas endast vårsäde.

Humlegårdar, och desamma helt små, såg man vid några få gårdar.

Mot afton skedde resan tillbaka till Fjällbacka."