Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(om Grebbestad)

D. 6. augusti

...

"Grebbestad kom jag fram till mot aftonen, vilket är en by belägen i Tanum socken och ned vid stranden av saltsjön. Invånarna äro allesammans fiskare, hade varken åker eller äng utan måste genom fiskande förtjäna sig allt vad de hava av nöden; de må dock tämmligen väl.

Fjärsing (Trachinus, Linn. Faun. Suec. 282), vars ryggfenors stickande är så skadligit, att det gör människan liksom galen, sades dock, sedan de flått och kokat honom bliva äten av fiskare här på orten, som berättade den skola smaka väl.

Ostron fångas här nog. Fiskarena berättade, att då man tagit dem bort på något ställe, förbigå 4 á 5 år innan de kunna växa ånyo igen på samma rum. Att ostron hava liv, slöto fiskare därav att de öppna sig, och om en då sticker fingret i öppningen, skola de kunna knipa fingret tvärt av."
D. 7. augusti

"Åkrarna, som lågo vid sjökanten, berättades vara på somliga ställen, de år då mycken väta är och vattnet som flyter av bergen, silar sig under jorden och under åkrarna, eller att havsvattnet stiger upp och silar sig under desamma, så sanka att hästarna, då folket plöjer åkern, sjunka ned så att man med möda skall kunna få dem upp.

Vattnets avtagande slöt en gammal 60 års gubbe därav, att i hans ungdom har man vid stranden kunnat lägga till med en jakt, men nu kan man knappt komma dit med en julle.

Väderlekens förändring nu från det den i forna tider varit, frågade jag samma gubbe om han märkt. Han svarade: i min barndom blåste det om sommardagarne om morgonen östan, sedan sydost och så följde vädret med solen, men nu går det ofta tvärt emot solen, först nordost, sedan N. så NW. och så följakteligen. I min barndom var om vintern så mycket snö att det gick över husen, men nu faller här så gott som ingen snö om vintrarna.

Stor flod sades förleden vinter strax efter jul hava här varit, som gjort stor skada på sjöbodar och tagit bort båtar, som likväl varit dragne så långt på landet, att man ment dem aldrig kunna komma ut.

Marken skall mest alla år bliva här vid Grebbestad en månad eller mera förr bar om våren än upp i landet, så att då snön ligger 1 å 2 mil här ovanföre så mycken kvar, att den går mitt till bens, skall här vara bart överallt.

Stor död berättade gamla gubbar här å orten hava varit för en mycket lång tid sedan, så att i Tanums socken ej skall hava varit flere än 2 män kvar. Näst före denne döden skall här hava varit så skallot och skoglöst som nu, men sedan fick skogen växa, och blev av den åter sådan myckenhet, att man ej kunnat se till bergen för densamma, men då folket blev igenväxt och man begynte sälja och föra ut många skeppslaster därav, har den ånyo blivit utödd, som man nu ser. Gubbarne sade sig ha fått denne berättelse av sina förfäder.

Tång (Alga Linn. Fl. Suec. 1137) sade en rustmästare sig väl brukat till gödning på sina åkrar men icke funnit särdeles nytta därav. Jordmån i hans åkrar var på de högre ställen mestendels sand men på de lägre och våtare mojord.

Havsvattnet säja väl en del (berättade rustmästaren), att det med sin sälto skall göda åkern, men åtminstone har jag ej funnit det, ty för några år sedan steg havsfloden så högt att hon stod över en del av mina åkrar, men på samma ställen bekom jag så gott som ingen frukt på 3 års tid, innan jag hinte blanda ut den jorden med gödning.

Plog brukas härstädes att köra upp åkern med, för vilken man har ett par oxar och 3 stycken hästar.

Till mossans utrotande på ängar skola somlige föra hönseträck på desamma och sprida den ut."

D. 8. Augusti

"Stenar av gråberg voro åtskillige uppreste på backarna vid Grebbestad. Somlige voro 2 famnar höga, ja av par stycken var höjden in mot 3 famnar, flata sidan av dem 3 å 4 kvarter men tvärsidan 1 1/2 å 2 kvarter. Somliga av dem voro ock nästan fyrkantiga, de flesta stodo perpendiculairt, några stodo och lutade, som lär skett därav, att de icke varit väl fästade nedvid. Huru djupt de gingo ned i jorden, kan jag ej veta, men deras ovannämnde längd är den som var över jorden. De voro mestendels med mossa beväxta, upp mot ändan drogo de sig litet smalare ihop, inga bokstäver, runor eller annan skrift fanns därpå. Allestäds omkring på backarna voro många högar till en halv famns höjd, ned i dem tycktes vara lagde klotstora stenar eller litet mindre och därpå jord, som nu mest på alla högar var med gräs överväxt. Jag frågade åtskilliga gamla i byn, vad desse stenar och högar hade att betyda och fick enhälligt till svar: att i forna dagar har här vankat en stor myckenhet av sill, varföre mycket folk rest hit från Skottland att fiska därefter, men som näskonungarna icke velat lida detta, hava de hållit slag med varandra och har nu den ena, nu den andra parten fått seger; de döda som då fallit, hava blivit begravne här och där på backarne och sådane stenar uppreste vid deras gravar.

Väderlekens förändrande från det den fordom varit, påstodo åtskilliga gamla gubbar enhälligt, att vädret nu vore mycket starkare än i deras barndom. De lade ock till, att en 80 års styrman där på orten berättat, att det på långt när ej varit så häftigt väder i hans barndom, som det var vid förenämnde hans ålder.

Järnkakelugnar små och helt nätta, 1 å 1½ aln höga, längden och bredden i proportion däremot, hade de på de flesta ställen i den norra delen av Bohuslän, i synnerhet ned mot sjökanten, uti sina stugor, vilka järnkakelugnar de köpt ifrån Norge. Desse, ehuru små de voro, gåvo dock en stark värma, men som de nu äro förbudna att föras in, så hava de istället mångenstäds murat sig små kakelugnar av tegel, varom framdeles.
Mot afton följde jag bönderne, som kommo från kyrkan, till Otterö, vilken är belägen en fjärdedels väg eller något mer V. om Grebbestad."