Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa

Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa. Förrättad år 1742. Nytryck Stockholm 1960

(Om Fjällbacka)

D. 17. augusti

"Resan skedde om morgonen från Musö till Fjällbacka, som är ett fiskarenäste, där en stor hop fiskare bo, beläget en fjärdedels väg söder om Musö och lyder under Kville pastorat. På vägen var jag på åtskilliga holmar."

_ _ _

"Efter middagen kom jag fram till Fjällbacka.
Rött färgades med Lichen leprosus candidus: scutellis fuscis, margine albo. Linn. Fl. Suec. 942, vilken vita bergmossa ser ut nästan som hopklibbat mjöl och här växer nog på bergen. Man skrapar den löst av berget, som sker bekvämligast när det nyss regnat, emedan den då går bäst löst. Därpå lägges den i vatten och röres så omkring uti det samma, på det små stengruset och annan orenlighet som är fäst vid denne Lichen må falla ned till botten och skiljas från honom. Därefter tages han upp, lägges i solsken på berget att torkas, och då den är torr males den sönder till ett mjöl, varefter den åter lägges i vatten och röres om, att den orenlighet och det svarta som sitter inuti mossan må skiljas från honom, då den ånyo torkas. Härpå lägger man honom i en kruka med urin och låter honom så stå en hel månad. När man vill bruka honom, tager man ett skedblad eller mera, allt som man har mycket att färga, utur krukan och lägger uti vattnet i grytan, låter det så koka litet och lägger sedan tyget däri, som skall färgas rött.
Galeopsis ramis summis strigosis. Linn. Fl. Suec. 491 var. (?) coralla flava. Bladen skola en del taga om våren och bruka istället för kål.
Caprifolium Germanzcum. Dod. fanns tämmeligen uti springorna av det höga berget som ligger strax öster om Fjällbacka."

_ _ _

„Ljung (Erica Linn. Fl. Suec. 309) hade de på denne skallote och skoglösa orten samlat i stora knippor, och sedan de torkat dem på backar lagt i hus under tak att förvaras. De brukade densamma sedan istället för ved att elda sina små kakelugnar, koka sin mat, grädda sina flatbröd, brygga sitt dricka och mera sådant."

D. 19. augusti

"Bergsklåva kallades en hiskelig rämna mitt igenom ett stort och högt berg, som ligger strax NO. om Fjällbacka, så att en del gårdar äro byggde just under och vid bergsväggen. Detta berg är det högsta av alla här när omkring belägne, så att man därifrån kan se långt ut i havet, varföre ock där överst uppå är upprest en vätte, varest dragoner och bönder vid dåvarande ofredstider höllo vakt. Detta berg som nu bestod av 2 delar, en större upp mot fasta landet och en mindre ned mot sjökanten, lär i forna dagar endast varit ett berg, men sedan, antingen att vattnet bortfört något av dess grund eller ock av någon annan händelse har det rämnat itu, så att den del därav eller den, som vetter utåt sjön, har givit sig ifrån stora berget och sålunda gjort emellan bägge desse delar ända ned till grunden av berget en stor och hiskelig rämna. Själva bergsrämnan tycktes vara 2 ~ 3 muskötskott lång, dess bredd var merendels ifrån den ena sidan till den andra litet mer än en famn, somligstäds litet bredare, det allra bredaste var 2 famnar.
Den mindre delen av berget, som vette mot sjön, var nästan lika hög med det stora berget, ungefär en famn lägre eller litet mera. På södra sidan låg högst upp i rämnan 4 stora stenar bredvid och efter varandra, med vilka rämnan var likasom välvd. Av desse stenar voro de 2 som lågo längst i söder mycket stora, så att då man stod därunder och såg upp på dem, såg det faseligt ut. Sidorna av berget inuti rämnan voro mest släta överallt, med ett fint Hypnum på somliga ställen överväxte. Desse väggar voro icke alldeles perpendiculaira utan så att sidan med översta spetsen av det större och övre berget lutade sig litet över denne rämnan, men av det mindre och nedre berget lutade överste spetsen och väggen undan och ej över rämnan. Upp emot översta spetsen och delen av rämnan var något bredare och längre emellan bergen, men ned vid marken blev det allt smalare och smalare, och jag tror säkert, att bägge väggarna vid nedersta grunden av berget lära gå ihop och röra varandra, ty av det stället där nu är botten kan man icke döma, emedan det ligger fullt med stenar, som tvivelsutan fallit ned av bergssidorna, emedan samma stenar ej äro runda utan kantiga och som sönderbrutne stycken ur berget. På de ställen där denna rämna gick djupare ned och botten var djupare, där var ock rämnan långt smalare; jag såg väl efter med flit, om jag kunde av bergssidorna döma, att desse bergen flutit ihop i fordom tid, nämligen om jag kunde märka, att där någon upphöjning var på den ena väggen eller sidan, där skulle å andra sidan mitt emot vara någon urholkning i berget, men jag kunde icke finna det, emedan de stenar som lågo på botten, hade fallit ned ur bergssidorna och sålunda gjort sidorna annorledes än de, törhända, varit i början, men det märkte jag, att där översta spetsen av det ena berget steg upp, där steg ock det andra berget med sin översta del upp, och där det ena gick ned, där gick ock det andra i1~d, eller bägge bergen voro allestädes mitt emot varandra proportionaliter i lika höjd.
När man gick i valvet under de stora stenar, som sutto upp uti rämnan, så. gav det ett starkt eko, vilket jag märkte att det gjorde mitt om dagen, då jag var där. 1 bergssidorna voro änds- och tvärsrämnor eller så små springor, att man knappt kunnat få en knivsudd däruti. Berget bestod allt igenom icke av annat än en ljusgrå kvarts, blandad med en lika färgad spat samt då och då en svart skimmer; här och där i berget voro dock stora flagor av en svart mica. Åt södre sidan av rämnan stötte kvartsen något på rött, jag gick och såg med flit efter, om jag icke kunde bliva varse någon metallrand eller tecken därtill i berget men förgäves. Man ser alltså härav, huru grundad de enfaldigas mening är, som tro, att i alla stora berg skall vara en myckenhet av metall- och malmarter. Här och där silade sig vattnet igenom bergsspringorna. Fast ute på backen däromkring var helt lugnt, så blåste likväl tämmeligen i denne bergsklåvan. Rämnan gick nästan uti en linea recta men blev på nordoste sidan omsider så smal och tätt ihop, att man där svårligen kunnat komma fram. Jag frågade av gamla män, om de visste om och när detta berg rämnat itu. De svarade, att deras mening vore, att det i början suttit tilhopa, men tiden när det rämnat visste de icke.

Vattnets förminskande i västerhavet kan man sluta av Gudmundsskäret, som är en helt liten klippa, stor som ett lagom kammargolv och ligger mitt på sundet nedanför Fjällbacka. Detta Gudmundsskär står nu denne tid en vid medelmåttigt vatten ungefär en am över vattenbrynet men har tilförene alldeles stått under vatten och varit obekant tills vid pass 200de år sedan, då man av en händelse, som därvid passerat, först fick veta av det, varom klockaren 1 Kville, en man av 76 års ålder, lämnat mig följande berättelse: Den siste påviske präst som varit uti Kville, har hetat Gudmund: då nu konungen i Danmark beslutat, att den lutherska religion skulle här införas, blev hit sänd från Christiania en luthersk präst, vilken vid sin ankomst lät den påviske veta, varföre han var kommen. Då den påviske det förnam, begärde han, det han om följande söndagen måtte få hålla sin avskedspredikan, vilket honom efterläts. Han predikade alltså om söndagen förmiddagen och bland annat bedyrade, att den påviska läran var den rätta, önskandes till slut, att Herren ville bevisa med ett tecken, att densamma läran vore den förnämsta. Efter middagen predikade den lutherske prästen, vars namn var Gude Giedde, och då han slutat sin predikan, sade han, att emedan den katolske prästen önskat tecken, så ville han ock begära ett tecken av Gud, att hans lära vore den rätta och ej den katolska. Därefter lagar den katolske prästen sig till reds, stiger på en båt vid Fjällbacka, havandes 2ne karlar, som skulle ro honom och dess saker, och då de hissat upp segel och kommo mitt på sjön, som ligger nedanför Fjällbacka, seglade de omkull på en klippa, som man aldrig tillförene vetat av. Påviska prästen omkom då i vattnet, men de bägge karlar blevo frälste; klippan har sedan allt till denna dag blivit kallad Gudmundsskäret.

Söndagen därefter, då Gude Giedde kom att predika, sade han: den påviska prästen begärde tecken av Gud, jag begärde ock tecken, nu har Gud hört min bön och med tecken bevisat att min lära är den rätta men hans ej. Därpå föll allmogen hopctals till den lutherska läran. Till denna historia fogade klockaren än detta, att en gång har hänt sig, att då Gude Giedde var i kyrkan, där prästerna fordom hade sin spannmål, och mätte ut säd till dem som sådde, somnade han in, och då skall han fått höra en röst som sagt: Gude Giedde, så länge Kville församling står, skall av dina efterkommande vara kyrkoherdar härstädes. Denne spådom har träffat in allt härtill.

Kornet trodde den gemena man här på orten alltid betyda någon olycka. Allestädes i skärgården hörde man dem berätta, huru man här på orten sett en kornet näst före Gyldenlöwes krig, som skolat gått upp om aftnarna i V. och liknat en kvast med 5 band, vilka de sade skolat betyda de 5 år, som samma krig stått på.

Nordlysningar sade 80åra gubbar nog hava blivit sedde i deras barndom och har då gemenligen alltid följt nordanväder därpå.

Åskan skall man på några år här på orten icke hört mycket af, men i gamla gubbars ungdom skall man titt och ofta om somrarna hört den, och trodde de sig hava märkt, att då åskan således ofta hördes, skall alltid varit god gröda i landet.

Vattnets förrninskande sade en gammal gubbe sig nogsamt hava märkt under de 38 års tid som han bott på Fjällbacka, ity att vid hans första ankomst till denna orten har här varit många vikar, där han då kunde ro in med båt uti men nu kan på samma ställen gå torrskodd och slå gräs däri; han lade ock till, att vattnet icke står nu så högt på klippor som det stod då.

Maskar berättade en 76 åra man sig aldrig i hela sin livstid vetat av på ängarna förrän i fjol.

Antes-fjol kallades här på orten det året som var näst framför förlidet år.

Sedvänjor, som i gamla gubbars barndom varit brukelige, märktes följande: Om andra juldagen hava de haft gröt både morgon och afton, emedan jungfru Maria fick då barnsängsgröt. Långfredagen har man då icke hållit helig. Vidskepelser på förenämnde tid och törhända på somlige ställen ännu brukelige sades bland andra voro desse: ingen skall hugga ved om torsdags eller lördags eftermiddagen. Om juldagen må ingen låna eld eller ved. Där det spökar i hus efter någon död, skall man taga linfrö och så det ut i alla hus och på alla ställen i gården, då måste spöket packa sig bort."

D. 20. augusti

"Kork (ett slags svamp) sådan som växer på gamla björkar och den man brukar istället för fnöske eller tunder, plägade de här på orten riva så små som snus och lägga i skördosan, brukandes den i stället för tunder eller sköre, emedan den då lätt fattar eld.

Makrillfiskandet gjorde fiskarena denne dag så sysselsatte, att ingen av dem gav sig tid att ro mig omkring på holmen, i synnerhet som det berättades, att makrillen nu vore ingången, på vilken de borde taga vara. Att fördenskull använda dagen till någon nytta gjorde jag dem följe. Vi reste alltså ut före solgången och rodde av och an på vattnet att se efter om vi kunde bliva makrillen varse. Efter något roende fingo vi se uti en vik, var den gick i ymnoghet och hopetals (gregatim), man kunde helt lätt märka det, emedan vattnet ovanföre där den gick, stod och puttrade och såg ut likasom det ser ut uti en sakta ström. Fiskarena skyndade sig fördenskull att lägga ut sin vad (så kallade de noten här på orten), begynte från landet och så utpå, i mening att inringa honom, men innan de fått ut halvparten av noten, lopp makrillen ut; man kunde då helt väl se var han for fram, emedan vattnet alltid rörde sig ovanför honom som en sakta ström. De nödgades dock lägga ut sin vad, vilket skedde på dylikt sätt som med annan nots utläggande, och de drogo den sedan till lands, då de endast fingo några få makrillar. Vi rodde sedan hela dagen nu hit, nu dit att se om vi kunde bliva honom varse, men förgäves.

Räkor (Cancer Linn. Faun. Suec. 1252 eller Squilla) funnos nog uti taren (Alga Linn. Fl. Suec. 1137) som i ymnoghet växte uti vattnet omkring holmarna. De fångades på detta sätt: En karl stiger i framstammen av båten och har en håv i handen, den han sätter frammanför framstammen något neder i taren, därpå börja par gossar (eller vilka som helst sitta vid årorna) att ro, och karlen håller vid detsamma håven ned i taren. Alltsom roddarena nu ro, går håven igenom taren, och då fastnar i håven allt vad av räkor sitter på taren; desse räkor lägges sedan i ett öskar att förvaras till agn. På en halvtimmas tid kan man således samla en myckenhet av detta släktet.

Sutare kallade fiskare Fucus filiformis sim plex. Linn. Fl. Suec. 1009 eller Fucus chordam referens teres prcelongus. Raj. vilken här i ymnighet växte utanför holmarna. De hade för ett märke, att när det finnes något år mycket av denne, skall vintern som följer strax därpå bliva mycket hård och kall, så att sjöar och hav skola lägga sig.

Vattnets förminskande slöto fiskare därav, att man funnit ankare uti myrar en mil upp i landet, även att man funnit en mil upp i landet nog ostronskal vid grävande.

Hummer fingo de mycket här på orten och voro desamma merendels min vardagsrätt. Man tog dem vid matens tillredande levande utur sjön, där man förut vid sjöbodarna tjudrat fast dem på det sätt att man knutit ena ändan av en segelgarnsända eller snöre om någotdera av hummerns lår, men den andra ändan av snöret var fästad vid någon påle eller sjöbodbryggorna, då hummern, sålunda fasttjudrad fick vandra omkring huru han ville uti sjön, på så långt håll nämligen som segelgarnsändan eller snöret räckte; det vid sjöbodarna utkastade rak av de där rensade fiskar var honom en tillräckelig föda.

Rak, det är det man rensar utur fisken, kastades här merendels bort och uti sjön. Vid Landsort märkte jag om sommaren 1743 att svinen ganska gärna åto denna rak, som där merendels var tagen utur strömming och sades de bliva därav övermåttan feta och isterfulla, dock berättade fiskare därhos, att de icke gärna vela giva dem det, emedan fläsket därav skall ej bliva gott utan gärna bekomma en röd färg samt sällan kunna hålla sig länge innan det skall härskna."

_ _ _

D. 22. augusti

"Mot afton språkade jag med en åttatiotre års gammal gubbe, Ifvar Månsson benämnd, om varjehanda.

Vattnets förminskande sade han sig nogsamt hava märkt, i det att Gudmundsskiiret, varom är talt tillförene , i hans barndom icke varit mera upp ur vattnet än att man kunde sätta en hatt därpå, men nu är det torra därav ofta till en stor stugas storlek, så att vattubrynet nu är väl över en aln nedom dess kulle; även sade han att bergen nu allestäds svullit upp.

Nordljus sade han, att man nog sett före Gyldenlöwes krig (som påstod vid år 1678) men voro sedan länge borta, till dess de för någon tid sedan kommo tillbaka. Före Gyldenlöwes krig såg man dem rida ihop som krigsfolk och ansågo människorna dem då med förskräckelse, men gubben sade sig ej hava sett dem så mycket som nu på några år.

Maskar ängar sade han sig aldrig i sina dagar vetat av förrän i fjol, hans mening var att de grott av jorden.

Väderlekens förändrande denna tiden från det den varit i hans barndom, sade han vara såvida skild frän varannan som norr från söder. Då hade man vinter när man skulle hava den och sommar i rättan tid, men nu är ingen värma i vattnet förrän solen kårer sig (det är efter sommarsolståndet börjar gå tillbaka), nu är nordanvädret om midsommaren så kallt som om vintern, men sa ej den tiden. Nu har några år intet annat varit än fordan, men då var ibland sunnan, ibland nordan. Vintrarna voro den tiden nog så kalla som nu, men däremot är sommaren nu icke så varm som då. Då begynte de aldrig så eller satte de aldrig plogen i jorden förrän halvårstid, det är Sophice dag eller den 15 maj, men nu sås i mars och april.

Fisk fick man i gubbens barndom vida vägnar mera än nu.

Skog har i hans ungdom varit mycken, där nu är intet, men det som mest gjort ända på skogarna, sade gubben hava varit sillfisket, som man här på orten idkat långt före hans tid och skall påstått mer än i 18 års tid, vid vilket tillfälle en myckenhet folk kommit hit från Holland och andra orter och vid bortresan fört skeppslaster med timmer etc, med sig. Där finnes ännu rudera efter deras fiskehyttor på holmarna. Det sista stora silfiske här på orten säger Peder Claussøn i sin Norriges Beskriffuelse p. 25 varit vid pass 1556, då ganska mycket folk från alla orter hitkommit men efter år 1587 har fisken försvunnit.

Havskor hade gamle fiskare här på orten många sägner om. De berättade, huru man ibland skall sett dem komma upp ur sjön och blanda sig i hopen med den andra boskapen. Bland andra berättelser om dem var ock denne saga: En man skall i forna tider bott på Dyngö, då hans kvinnfolk kommo hem, hava de sagt, att en sådan havsko skall några dagar gått bland deras kor. Han ville då änteligen gå åstad och skjuta henne, men kvinnfolken avrådde honom högeligen, dock halp det ej, han gick åstad och sköt henne. Strax skall han blivit så sjuk att de skolat nödgas bära honom hem, varefter han sedan skall legat till sängs hela sin livstid. Han sade hava varit tillförene så rik, att han grävt mycket av sina penningar ned i skogen, men innan han dödde, skall han icke allenast måst låta bära sig till de ställen, där han nedgravit penningarna och dem upptaga, utan skall ock blivit nödsakad att pantsätta sin ö och råkat uti alltför stor fattigdom. Kon, som han sägs skjutit, skall ingen hava dristat sig att röra, utan sagan säger att hon blivit korpar till mats.

Simmande voro de meste här på orten alldeles okunnige uti. När de för någon tid sedan sett en som kunnat simma och kasta sig i sjön, sade de sig nästan alla blivit förskräckte, emedan de ment han skulle drunkna.

Ossa sepie, dock merendels till små bitar, fanns här och där vid stränderna, så här vid Fjällbacka som på Koster, Lindö etc."